C är tillsammans med G ett av de mest spelade ackorden. C-dur används mycket i popmusik och är ett populärt ackord för gitarrister då många akustiska låtar just går i tonarten C-dur. Det är också ett populärt ackord för övande pianister då C-dur skalan inte innehåller någon av de svarta tangenterna. Så precis som de vita tangenterna på ett piano består C-dur-skalan av C, D, E, F, G, A, och B. Av dessa toner är det C, E, och G som tillsammans bildar ett C-dur. C utgör bastonen, den ton som hela ackordet byggs kring.

Tonen E kallas i ett C-dur för ”durtersen”, det är denna ton som gör att ackordet låter gladare. Hade man sänkt denna ton ett halvt steg ner till D# hade ackordet blivit ett moll och istället låtit sorgset, men då kliver man samtidigt ut från durskalan. Slutligen har vi G:et, som i ett C-dur identifieras som kvinten. Något som är vanligt inom rocken är att man använder ackord bestående endast av grundtonen och kvinten ( i den här tonarten alltså C och G). Dessa ackord kallas vanligen helt enkelt för rockackord, och innehåller alltså ingen dur- eller mollters.

Hur vet man då om det är sorgset eller glatt? Detta märker man såklart om bara lyssnar på låten – men på ett mer teoretiskt plan kan man lyssna efter vilka toner sångaren sjunger på ackordet. Om sångaren sjunger en melodi som innehåller tonen E, går låten i dur. Om istället tonen D# är mer förekommande går låten i moll.

För den aspirerande instrumentalisten är ackordet C ett måste att lära sig. C är som tidigare nämnt en av de vanligaste tonarterna och är en bra grund att utgå ifrån om man vill lära sig spela.